Nyligen avslutade jag boken ”Bostäder på marknadens villkor” av Hans Lind och tänker här reflektera lite grann över bokens innehåll.

Hans Lind menar att begreppet ”bostadspolitik” kan avgränsas på tre sätt:

Det första sättet (1) är att avgränsa bostadspolitik utifrån mål. Exempelvis kan det handla om bostadsstandard. Bostadsstandarden kan man tänka sig innebär att man inte ska bo för trångt eller att alla ska ha möjlighet att få en bostad. Bor man för trångt leder det till sociala spänningar i hushållet och det påverkar människors hälsa negativt. Kan man inte få en bostad kan sådant påverka hushållsbildningen negativt och även bidra till låsningar på arbetsmarknaden. Mål kan också vara kopplade till hushållens boendekostnad. Man kan här tänka sig att endast en viss del av individers disponibla inkomst bör gå till boendet. Boverket gav under våren 2016 ut en intressant rapport som handlar om hur mycket hushåll lägger på sin bostad och rapporten kan man läsa här.

Det andra sättet (2) som man kan avgränsa bostadspolitik på är utifrån medel. Här handlar det om bostadsbidrag, bostadstillägg, allmännyttiga bostadsföretag, regler för hyressättning (bruksvärdessystemet) m.m. Även räntepolitiken nämns som ett medel eftersom räntan har stor effekt på bostadsmarknaden, men eftersom den har fler syften hamnar den i en gråzon.

Det tredje och sista sättet (3) att avgränsa det på är genom att se på effekter. Detta nämns i förbigående och är i framställningen ganska luddigt. I princip verkar han tala om övriga omständigheter som indirekt påverkar människors möjligheter till en (god) bostad (t ex ekonomisk tillväxt, skattesystemets utformning).

Dessa avgränsningar som Lind gör är förtjänstfulla men kopplingen mellan stegen saknas. Avgränsningarna framstår som självständiga delar och inte som delar i en sammanlänkad process. Det verkar orimligt att avgränsa medel eller effekter utan att ta hänsyn till ett ursprungligt mål. Är det inte rimligare att avgränsa bostadspolitik utifrån tre nivåer eller steg där stegen hänger samman?

Den första nivån är politikers mål. Målet är abstrakt och anger en viljeinriktning hos politikerna. Den andra nivån avser politiska medel och syftar till att hjälpa politikern att nå de (politiska) mål denne har. Det politiska medlet är konkret och har antingen god precision eller dålig precision i relation till målsättningen. Det måste också finnas makt att påverka. Saknas makt, eller vill man undanbe sig den, så kan man svårligen påverka utvecklingen och då borde man istället tala om en frånvaro av bostadspolitik eller åtminstone om en frånvaro av bostadspolitiska medel. Den tredje nivån innebär en utvärdering av dessa mål genom att se på medlens konkreta effekter. De önskvärda effekterna kan, om medlen är kraftfulla och har bra precision, uppnås, eller förbättra det man ville.

Frågor man kan ställa om bostadspolitiken baserat på dessa nivåer är: ”Vad vill politikerna? Vad ser man? Vad kan politikerna göra? Vad gör de? Vad hände?”

 (Not: Hans Lind använder inte de avgränsningar som här diskuteras i sin fortsatta framställning. Istället definierar han bostadspolitik som: ”[Å]tgärder som är specifikt inriktade på eller knutna till bostäder. ”Även om det inte står förmodar jag att han menar politiska åtgärder…)

 Första frågan: ”Vad vill politikerna”, innebär en värdering eller ett mål som kan finnas oberoende av vilka omständigheter som råder i samhället. Värderingen kan vara ”alla ska bo bra” eller ”ingen ska bo trångt”, och ett mål kan vara ”X bostäder ska byggas”, vilket då kan ta sig uttryck i politiska dokument.

Den andra frågan: ”Vad ser vi”, innebär en faktaorienterad observation av sakernas förhållande. Det kan vara ”Y bostäder byggs per år”.  (Det går lätt att tänka sig att man först observerar något och sedan formulerar man ett mål så den kronologiska ordningen kan variera mellan fråga 1 och fråga 2).

Den tredje frågan: ”Vad kan politikerna göra” blir relevant när man upptäckt en problembild och besvaras enklast om man kan spåra vad något visst orsakas av. ”Varför byggs inte fler än Y bostäder och hur kan X bostäder byggas?” Oftast är samhället alldeles för komplext för att spåra orsakerna till exakta faktorer och att ge skräddarsydda åtgärder är behäftat med osäkerheter. Det förhindrar inte att hypoteser formuleras som teoretiskt kan avhjälpa problemet ifråga.

Den fjärde frågan: ”Vad gör de” handlar om olika planerade åtgärder som syftar till att förändra något visst tillstånd. Hypoteser och debatt om vad man kan göra har här klätts i termer av åtgärder. Det kan i bostadspolitiken (byggpolitiken) formuleras genom regelförenklingar, förändrad instansordning vid överklagningar, investeringsstöd till hyresrätter, förändrade riktvärden för bullernivåer, osv.

Den sista frågan: ”Vad hände”, handlar om att kunna knyta de åtgärder man vidtog direkt till eventuella förändringar som man ser. Ofta kan det vara väldigt svårt att utreda detta med exakt precision. Det är svårt att särskilja effekten av en åtgärd från effekten av andra omständigheter i många fall. Därför är det troligt att olika övertygelser inte sällan kommer att grunda sig på teori och inte på empiriska observationer.

För att återgå till hur bostadspolitik kan avgränsas så anser jag att Hans Linds definition kan förbättras. För att få en lite klarare inriktning skulle jag föreslå att bostadspolitik är politiska mål och åtgärder som vidtas i syfte att påverka människors boende- och bostadsförhållanden ur ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt perspektiv.

Add comment


Security code
Refresh